22 mars, 2005
Kalla mig konservativ...
men en del saker var bättre förr. För inte så länge sedan krockade inte två av de tre program jag (heslt) inte missar på SvT, men efter de senaste ändringarna krockar tyvärr Six feet under och Agenda.Förr i tiden var också Kobra (det tredje programmet jag tittar på) längre. Kobra är i mitt tycke ett av de bästa programmen som statstelevisionen har frambringat de senaste åren. Läs vad DN skrev om Kobra inför den tredje säsongens start.
Förr i tiden slog jag alltid på rätt kanal när jag ville se nyheter, nu blir det fel allt som oftast, varför Aktuellt och Rapport bytte kanal med varandra är för mig fortfarande obegriplgt, ibland är förändringar bra för förändringens skull, ibland inte.
Men, det var inte det jag tänkte skriva om utan ett par kommentarer till söndagens Agenda.
För ett par dag sedan tillägnade jag ordspråket att tala är silver men tiga är guld till folkpartiets Johan Pehrson. Efter att ha lyssnat på hans partiledare Leijonborg tjata om etikkommission och nyval är det ju uppenbart att det var honom jag borde ha tillägnat ordspråket. Leijonborg har även skrivit ett pressmeddelande på samma tema.
Visst är det för all del angeläget att kritisera regeringspartiet för fusk etcetera, men att föra nyval på tal känns mest fånigt, Leijonborg vet att det inte är aktuellt utan är bara ute efter snabba poänger. Kritisera hellre regeringen i sakfrågorna och för den misslyckade politiken. Lägg ännu hellre energi på den egna politiken. Satsa på att vinna valet tillsammans med alliansen genom att presentera ett tydligt regeringsalternativ och en egen liberal politik, en politik som syftar till ett annat, bättre, samhälle än det som regeringen erbjuder.
Kommentarerna från de inbjuda socialdemokratiska debattörerna var ganska intressanta. När Stig Malm tycker att regeringen borde ta över en del av moderaternas politik får det mig att fundera på om inte hr Reinfeldt kanske borde fundera på om flytten till vänster har gått lite för långt.
Lillemor Arvidsson talar om att det inte händer så mycket med socialdemokraternas hjärtefrågor - arbetslösheten, vården och omsorgen - som man med Arvidssons ord har upprepat som ett mantra i valrörelserna. Men om man tittar på utvecklingen så har det ju hänt rätt mycket. Arbetslösheten har ökat, kvaliteten (upplevd eller verklig) i vården och omsorgen har blivit sämre samtidigt som kostnaderna har ökat. Skatteuttaget har ökat, men budgeten är ändå inte i balans.
Problemet är inte att det inte händer så mycket - problemet är att fel saker händer. Arbetslösheten bekämpas inte utan linjen är att lindra effekterna istället, när det borde vara att attackera roten till det onda. Istället för att öppna vård- och omsorgssektorerna för utveckling är det stopplagar och stagnation som står på dagordningen.
Vidar Andersson på Folkbladet Östgöten tycker att det är för tidigt att säga misslyckande om socialdemokratins [arbetslöshets] politik, man kan ju undra hur många som ska stå utanför arbetsmarknaden för att man ska kalla det för ett misslyckande? Var går gränsen? Är det vid 10%, 15% eller ännu fler arbetslösa?
Att stuva om i tv-programmet var onödigt, att stuva om i regering och riksdag ter sig allt mer nödvändigt.
av Patrick | 00:42 | permanent länk
