06 juli, 2005
Minnen av svunna tider
Idag repriserade P3:s Musikjournalen "En kärleksförklaring till hårdrocken" som jag hörde delar av för några dagar sedan. Hårdrock. Banden, låtarna, konserterna. För mig väcktes många gamla minnen från 80-talet till liv, från tiden när jag först kom i kontakt med hårdrocken.Den första konserten på Hovet som jag var på var ett band som jag (då i alla fall) trodde var hårdrockare: Status Quo. I efterhand förstod jag att Status inte hade mycket, om ens något, gemensamt med banden som jag gillade vid den tiden, band som Iron Maiden, Mötley Crüe, Judas Priest och framför allt AC/DC. Förbandet på konserten Hovet var, om jag minns rätt, danska Pretty Maids, som jag tyckte lät rätt fruktansvärt (hårdrockare var de i alla fall).
Ett annat band som betydde mycket för mig var Deep Purple och senare också Whitesnake (inte 1987-varianten av Coverdale & Co. utan det bluesiga Whitesnake som fanns när sjuttiotalet blev åttiotal).
Dagen innan jag skulle mucka från lumpen gav Iron Maiden sin avskedskonsert i Göteborg och jag ångrar än idag lite att jag inte smet från militärerna och åkte dit, till Göteborg och Maiden. Som bekant återuppstod Maiden senare så det har getts fler tillfällen att se vad som måste vara ett av Storbritanniens bästa band genom tiderna.
För mig har nog mitt förhållande till hårdrocken i mångt och mycket varit ett förhållande fyllt av hatkärlek. Även om jag nu för tiden inte alls följer med i hårdrocken har musiken (och kommer alltid ha) en speciell plats i mitt hjärta.
Tack P3 för minnena som kom upp till ytan igen :-)
Självklart ska det vara en lista med, det får bli fem kanonplattor som jag fortfarande måste lyssna på då och då.
- Shout at the Devil, Mötley Crüe:s album från 1983 är fortfarande lika bra som när det släpptes.
- Live after Death. Iron Maiden gjorde kanske åttiotalets bästa liveplatta, men så var de ju också ett av de bästa livebanden också. Inte många artister har Bruce Dickinsons energi. Bara bra låtar dessutom. (Annars var förstås Piece of Mind och The Number of the Beast givna kandidater också).
- Back In Black, AC/DC (1980). Det första album med AC/DC som Bon Scotts ersättare Brian Johnson var med på, men vilken platta. Fantastisk!
- Made in Japan. Deep Purple (1972). 19 minuter Space Truckin' och 12 minuter Child in Time, behöver man säga mer?
- Appetite for Destruction, Guns N' Roses (1987). För att Welcome to the Jungle, Paradise City och Sweet Child O' Mine fortfarande tillhör de bästa låtar Guns N' Roses någonsin gjorde...
av Patrick | 00:59 | permanent länk
