20 november, 2005
Allegro (Stockholm Film Festival)
Liten spoilervarning...
Filmen handlar om en konsertpianist, Zetterstrøm, som återvänder till Köpenhamn tio år efter att han lämnade staden. Zetterström är framgångsrik som pianist, men saknar passion och - ska det visa sig - även minnen äldre än tio år.
I Köpenhamn finns Zonen, ett openetrerbart område som omfattar några kvarter i de centrala delarna av staden. Ingen vet vad som finns i Zonen, eller hur man tar sig in i den.
Zetterstrøm får i samband med en intervju i New York en inbjudan till Zonen, en inbjudan han inte kan motstå.
Boe har själv valt musiken i filmen och det är uteslutande klassisk pianomusik, med J.S. Bach som ledstjärnan. Det stycke Zetterstrøm återkommer till flera gånger i filmen, largot från pianokonsert no. 5 i f-moll (BWV 1056), är utomordenligt vackert. Senare i filmen hörs även bland annat arian från Goldbergvariationerna och c-dur preludiet från Das wohltemperierte Clavier. Redan när jag hör tonerna från largot har jag fallit för Boes film - Bach kan ha den effekten på mig :-)
Filmen beskrivs som en science fiction/dramafilm, men jag skulle nog snarare beskriva den som ett drama. Punkt. Det finns förvisso inslag som är sci-fi (Zonen), men jag skulle tro att de flesta människor associerar science fiction med en annan typ av filmer ("rymdfilmer" som Star Wars, Armageddon och Independence Day). Allegro är i princip så långt inom genren man kan komma från space opera som Star Wars och rymdskräck/action som Alien(s). Allegros science fiction är snarare av samma slag som Tarkovskys (Stalker är en klar influens); Sci-fi som en metod som erbjuder vidgade möjligheter att utforska olika koncept och idéer - det är inte effekterna i sig som är viktiga. Zonen kan likagärna ses som ett uttryck för det omedvetna (eller undermedvetna) hos Zetterstrøm. Det är dit han måste bege sig för att konfrontera den traumatiska händelsen han har varit en del i och kunna bli "hel" igen. Ta bort science fiction inslaget och ersätt Zonen med en terapeut och Allegro skulle kunna vara ett "vanligt" drama.
Ulrich Thomsen är mycket bra i sin roll som Zetterstrøm och långfilmsdebutanten Helena Christensen gör en godkänd insats i rollen som kvinnan Zetterstrøm har förlorat. Båda karaktärerna kan visserligen upplevas som tomma, särskilt i relationen till varandra, men i mina ögon stämmer det bra med filmens tema. Zetterstrøm ska vara stel och distanserad; passionen ska saknas mellan de båda huvudpersonerna.
Allegro är en film där kärlek, minnet, förlust är centrala teman. Zetterstrøm har förlorat något viktigt, ytterst kanske det som gör oss till människor: förmågan att älska. Zetterstrøms resa in i Zonen på jakt efter sina förlorade minnen (utan att han vet vad han letar efter eller varför) handlar i mina ögon om en rehumanisering av honom.
Filmen fick mig att tänka på ordstävet att det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat alls, vilket egentligen kommer från av dikt av Lord Tennyson: In Memoriam A.H.H. (27e versen)
I hold it true, whate'er befall;Precis som för Tennyson är Zetterstrøms förlust permanent, och i Boes film måste huvudpersonen i slutet acceptera det. Allt han kan återfå är i slutet bara minnena, inte det som har förlorats eftersom det förflutna inte kan ändras, enbart perceptionen av det.
I feel it, when I sorrow most;
'Tis better to have loved and lost
Than never to have loved at all.
Hela filmen kändes väldigt low-key och var en skicklig mix av vacker musik och bra foto. Att Boe är en regissör att hålla ögonen på i framtiden råder det ingen tvekan om. För min egen del står Boes tidigare film Reconstruction högt på listan över filmer att se snart.
Efter filmen var det en Face2Face med Christoffer Boe som hade en del intressanta saker att säga, fast jag tycker att det var lite slappt att intervjua Boe på svenska när hon visste att han skulle svara på engelska. Nog för att danskar förstår svenska och att det säkert kan vara besvärligt att göra en intervju på engelska, men förutsätt inte att alla i publiken förstår svenska bara för att den som intervjuas gör det. Det är ju kul för de som lyssnar att både förstå frågorna och svaren... (de som satt bredvid mig var engelskspråkiga).
För att sammanfatta: Jag tyckte väldigt mycket om Allegro och kan varmt rekommendera den. Själv vill jag se den igen, men kan tyvärr inte på årets festival, det är väl bara att hoppas att den får distribution i Sverige på bio eller dvd.
Förfilmen Cindy, the Doll is Mine med Asia Argento i en dubbelroll som Cindy Sherman som såväl fotograf som modell var en orginell (och sevärd) liten film.
IMDb: Allegro
Två filmer avklarade, 16 kvar.
Etiketter: film
av Patrick | 11:16 | permanent länk
