26 november, 2005
Bubble & 2/3 Fight Night (Stockholm Film Festival)
Bubble
Steven Soderberghs Bubble (IMDb) blev den åttonde filmen jag såg. Soderbergh har med en minimal budget, kort tid (18 dagar) och få människor skapat ett minimalistiskt vardagsdrama. I en (liten?) stad i Ohio är livet inte för lattjo. Huvudpersonerna arbetar på en lokal fabrik med docktillverkning (verkar inte alltför skoj) och förefaller leva tämligen inrutade liv. En dag kommer en främling in i bilden och förändrar dynamiken. Inget kommer någonsin att bli det samma igen.
Filmen är deprimerande vardagsrealism rakt igenom och i bakhuvudet hör jag en monolog av Henry Rollins eka, någonting om att sitcoms (specifik Friends) är glättiga för att ingen vill se ett program som heter your shitty job. Den verklighet Soderbergh skickligt visar är just det som man kanske inte vill se (men som man kanske borde). Vanliga människor. Vanliga miljöer. Grått.
Det faktum att skådespelarna i Bubble är amatörer och att filmen delvis är inspelad i skådespelarnas hem bidrar givetvis till känslan av autencitet. För Soderbergh är det ett långt steg ifrån exempelvis Ocean's filmerna, men kanske inte fullt lika långt från K-Street (eller för Sex, Lies & Videotapes för den delen). Varför Soderbergh väljer att göra enkla lågbudgetproduktioner vet inte jag, kanske söker han autencitet, eller så kanske han saknar filmskolan...
Så vad tyckte jag om Bubble? Jag är kluven. Å ena sidan kändes den välgjord och bitvis träffsäker i skildringen av vardagen och av relationerna mellan huvudpersonerna. Å andra sidan kändes filmen intetsägande och lätt deprimerande.
Fight Night
Är man knäpp om man frivilligt väljer att gå på en trippel strax innan midnatt på en torsdag? 352 minuter film enligt programmet.
Om svaret på den ovanstående frågan är ja - då är jag knäpp. Jag valde att gå på festivalens fight night, tre filmer i följd med start 23.30. Jag blev lite förvånad av att uppslutningen var så pass god; jag tror att det i det närmaste var fullt i Zitas stora salong (i alla fall den första filmen, sen blev det tunnare). Bra stämning, men när klockan närmade sig fyra började kroppen ta ut sin rätt (uppenbarligen kan jag inte lura kroppen att tro att jag är tjugo fortfarande...) och jag valde bort den sista filmen, sydkoreanska boxningsrullen Crying Fist som fick bli den andra filmen jag missade (den första var ryska mockumentaryn The First on the Moon som jag gärna hade sett).
BloodRayneKvällens första film blev, efter programändringar, Uwe Bolls BloodRayne (IMDb) som är baserad på dataspelet med samma namn.
Rayne (Kristanna Loken, Terminatrix från T3) är vampyr, fast inte som de andra vampyrerna för hon vill inte suga livet ur stackars vanliga människor, utan käkar bara andra vampyrer, eller i nödfall getter och råttor. Raynes farsa Kagan (Ben Kingsley) är en elak gubbe som har drabbats av storhetsvansinne och är på jakt efter lite prylar som ska hjälpa honom att bli tuffast i hela världen. Rayne gillar inte farsan och tänker sabba hans planer. Några andra som inte heller tycker att Kagan ska få bossa är vampyrjägarna Vladimir (Michael Madsen) och hans sidekick Sebastian (Matt Davis) från The Brimstone Society. Eftersom Rayne inte kan vara enda tjejen i filmen (och man räkar bort Meatloafs harem) får även Lostaktuella Michelle Rodriguez vara med och jaga vampyrer.
I mindre roller dyker även Billy Zane, Udo Kier, Geraldine Chaplin och Michael Paré (om någon minns honom) upp, så det är minst sagt en rätt imponerande samling skådisar Boll har samlat ihop för att göra vampyrfilm efter dataspelsförlaga...
Var BloodRayne en bra film? Nej, det kan man nog inte säga, men klart över förväntan; men så har jag alltid varit svag för vampyrfilmer. Filmer baserade på dataspel brukar inte vara särskilt bra, Tomb Raider och Resident Evil är väl undantagen av de filmer jag har sett, men man kan nog räkna med att det kommer fler i framtiden. Uwe Bolls imdb-data avslöjar att både Far Cry och Postal är planerade.
Innan filmen började dök Boll upp och pratade en stund om filmproduktionen och hur det var att arbeta i Rumänien med mera.
Boll nämnde att de hade gjort i ordning 250 liter fejkblod och att allt gick åt, och jag tror honom.
A Bittersweet LifeSydkoreansk hämndfilm om en gangsterkille som har en dålig vecka på jobbet och bestämmer sig för att hämnas alla oförrätter han har drabbats av. En alltför enkel sammanfattning? Ja, för Ji-woon Kims A Bittersweet Life (IMDb) var så mycket mer. Riktigt snygg och full av atmosfär. Med en stenhård hjälte i centrum som inte är en vanlig good guy blir filmen klart sevärd. Jag gillade framför allt Byung-hun Lee i rollen som hämnaren, Sun-woo, och det faktum att det aldrig blev någon Hollywoodskt happy ending.
And in other news...
DN Kultur hade förövrigt en rolig artikel om film och fysik idag: DN - Kultur - I Hollywood kan alla höra dig skrika
Såg att Kiss Kiss Bang Bang som jag såg i torsdags (och skrev om här) blev omskriven i såväl DN com SvD idag. DNs Jane Magnusson gillade den mer än svenskans Jeanette Gentele. För mig klickade det en hel del och jag är nog på Magnussons sida här.
SvD hade också en läsvärd kommentar med anledning av festivalens fokus på kvinnor som hämnas: SvD: Ett slag för kvinnovåldbakslag för frigörelsen
Tio filmer avklarade, sex kvar.
Etiketter: film
av Patrick | 03:37 | permanent länk
