24 mars, 2006
Små problem (och stora)
Fredag. Har precis läst klart morgontidningen och kollat mailen, det blev en rätt sen start på dagen idag; körde vilse i San Andreas igår och nattade lite senare än jag borde.Just nu borde jag tentaplugga eller skriva pm, men eftersom det är rätt fint väder ute tror jag att jag tänker ta en lång promenad istället. Kanske ta med kameran och fota lite.
Näringsliv hade en grej om Wanja Lundby-Wedin igen. Temat är att hon tjänar bra med pengar (vilket får antas vara ett problem om man är sosse). Wanja förklarar att det är problematiskt att en stor del av hennes inkomst härrör från styrelseuppdrag som hon måste ta i sin roll som ordförande för LO. Wanja, som inte är tappad bakom en tunna, har dock en lösning på problemet: styrelsearvodena skulle kunna slussas till LO och hennes egen lön skulle kunna bli något högre. Det skulle enligt Wanja göra det tydligt att styrelseuppdragen är en del av jobbet.
Nu måste jag erkänna att jag inte riktigt hänger med. Om Wanja sitter i olika styrelser som LO-ordförande och inte privatperson är det väl rätt tydligt att det är en del av jobbet. Om det nu är så att det ingår i arbetsuppgifterna som ordförande för LO (vilket är det som Wanja til syvende og sidst är anställd som) att sitta i olika styrelser, varför vill hon ha extra betalt för det? Samma fråga kan väl för övrigt riktas till de som är anställda på Näringsdepartementets enhet för ägarstyrning och representerar staten som ägare i olika bolagsstyrelser.
Om jag har tolkat Wanja rätt menar hon alltså att hon för att utföra en del av de arbetsuppgifter som hör till hennes tjänst behöver lite extra betalt. Logiken känns snarlik den som utvecklades i Uppdrag Granskning för ett par veckor sedan i programmen om incitamentstrukturer i näringslivet: med bonus jobbar man bättre, fast man jobbar inte sämre utan. Felslut kallas det visst.
Mitt tips till Wanja: om det nu är ett problem med styrelsearvodena är det inget som hindrar att du avstår från arvode eller donerar arvodet till någon bättre behövade, LO till exempel. Det är ju faktiskt inte så att man måste ta emot pengar bara för att någon erbjuder, det går ju att avstå.
En annan intressant idé kommer från Schyman & Co. För att råda bot på den något skeva lönestrukturen i riket föreslås en arbetsvärderingskommitté. Smaka på det ordet, det känns som något som skulle kunna inordnas i GOSPLAN-departementet. Schyman menar dock inte att staten ska styra lönebildningen, bara slå fast vad som är rimliga löner för olika yrken och straffa de arbetsgivare som inte förljer de fastslagna normerna. Typ. Intressant är att näringsförbud nämns som en åtgärd för företag som lönediskriminerar. Det är säkert en rimlig åtgärd, även om jag själv tror att rejäla viten fungerar bättre. Det intressanta, men kanske inte oväntade, är att fokus på ligger på företag, trots att problemet generellt brukar beskrivas som att kvinnoyrken (i offentlig monopoliserad sektor) är underbetalda i relation till mansdominerade yrken (i den privata konkurrensutsatta industrin). Frågan som osökt (?) infinner sig är om problemet är att privata företag betalar män (och gissningsvis kvinnor) bättre än vad den offentligt finansierade sektorn betalar kvinnor (och förmodligen även män)?
Jag kan hålla med Schyman om att det är problematiskt att yrken där man arbetar nära behövande människor de facto värderas lågt, trots att i princip vem som helst skulle värdera till exempel vårdyrken högre än bilmekaniker. Personal inom vården borde ha bättre betalt. Någon däremot?
Själv tror jag att skillnaderna mellan kvinnor och mäns löner (om man ens kan kollektivisera på ett meningsfullt sätt) beror mindre på kön och betydligt mer, för att inte säga i princip helt beror på skillanden i organisationsform mellan privat och offentligt. Så länge det offentliga utgör ensam uppköpar av arbetskraft inom sin sektor (och dessutom är underfinansierad i förhållande till vad lönerna kanske borde vara) kommer lönerna hållas nere. Monopsoni kallas det visst om jag inte minns fel.
Det är för all del lovvärt att F! lyfter frågan om värdering av olika arbeten, men själv tror jag dock att en arbetsvärderingskommitté är en dålig lösning på ett felaktigt förklarat problem. Storskalig planering är sällan en bra lösning.
På samma tema (planeringens våda) skriver Ola Andersson i dagens SvD: Grannskapstanken för våra förorter torftiga. Tänkvärt.
För övrigt har jag lite dåligt samvete för att jag i det tysta hoppas att kanadagässen på Djurgården ska bli nästa offer för fågelinfluensan. Illvilja är ingen dygd, men jag avskyr verkligen de äckliga monsterfåglarna och önskar med hela mitt hjärta att de ska försvinna.
Två andra märkliga saker ur dagens nyhetsflöde:
Libyens diktator Kaddafi undervisar om demokrati [sic!]
Det är tydligen olagligt att agna med levande fisk. Det är tur att det finns människor som kämpar för att mörtarna ska få en fin stund de sista minuterna de är i livet. För övrigt kan man tänka sig att det är rätt plågsamt för de fiskar som faktiskt fastnar på kroken också. Man kanske skulle förbjuda fiske med krok?
Nu har det gått över en timma sedan jag började skriva det här. Nu sätter jag stopp och går ut. Till sist vill jag bara applådera Junilistan för att de vill ha en ny folkomröstning om kärnkraften.
Etiketter: politik
av Patrick | 14:15 | permanent länk
