18 april, 2007

Sitter och läser George Cederskogs intervju med Schüldt i DN. Intervjun är rätt intressant, även om den inte tillförde så mycket för egen del. En sak fick mig dock att fundera; i stycket om musikmixen:

Inför programstarten var ambitionen att spela 70 procent klassisk och 30 procent pop. Nu har de jobbat fram ett "Schüldtsound" som präglar urvalet.

- Det är ganska mörk och kärv musik. Jag gillar operadur, men i övrigt bara moll. Och genom det har det blivit svårt att spela den klassiska klassiska musiken. Dmit­rij Sjostakovitj (världsberömd rysk tonsättare, DN:s anm.) är väldigt mycket Schüldtsoundet liksom skivbolaget ECM:s utgivning och 1900-talsmusik, men i 1700-talsmusiken finns det nästan inget alls som passar, bara lite Mozart­operor.

Varför känner Cederskog, eller möjligtvis någon redaktör på DN att det är nödvändigt att förtydliga vad Dmit­rij Sjostakovitj är känd som? De enda personerna utöver Sjostakovitj som presenteras närmare är, förutom föremålet för artikeln (Schüldt), dirigenterna Blomstedt och Gergiev men i artikeln nämns en mängd personer och grupper (som man förväntas känna till får man anta...):

Arvo Pärt
Mozart
The Plan
Salem Al Fakir
Chopin
Esa-Pekka
Howlin Wolf
Jamie T
La Monte Young
Wagner
Dimmu Borgir
Clifford Brown
Faith Evans
Arvo Pärt
Lars Norén
Kent

Varför förklaras inte resten också? Hur stor är sannolikheten att den som inte känner till Sjostakovitj är bekant med Pärt och vice versa? Att de som inte vet att Esa-Pekka heter Salonen i efternamn känner till Chopin? Att alla känner till de som inte behövde förklaras? Vet alla verkligen vilka Dimmu Borgir är?

Varför var det just Sjostakovitj som behövde förklaras? Varför?

Etiketter: funderingar, klassisk musik, musik

3 kommentar Skriv en kommentar!  | 

Länkar hit:

  <$BlogBacklinkTitle$>  

<$BlogBacklinkSnippet$>
posted by <$BlogBacklinkAuthor$> \@ <$BlogBacklinkDateTime$>

Skapa en länk

<< Tillbaka hem