Ingen kommer undan politiken

31 januari, 2005

Bäst i skatteklassen alltså - eller sämst - det beror ju på hur man ser det. Enligt Ekot har Eurostat, EU:s statistikbyrå, räknat på skattetrycket i medlemsländerna och Sverige toppar drygt osannolika 51 procent (2003 år siffror).

Men en del, Socialdemokraterna till exempel, tycker inte att det räcker utan har börjat tala om höjningar och en del andra verkar tycka att dagens absurda skattetryck är helt ok.

Även om staten förmådde att leverera det som medborgarna har rätt att förvänta sig, och det är rätt mycket om staten tar mer än hälften, skulle det ändå vara fel eftersom skatterna handlar om mycket viktigare saker än pengar. Som till exempel vem som bestämmer i ens liv.

30 januari, 2005

Kommentarerna lät inte vänta på sig. På DN.se lämnar Claes Västerteg, centerns talesman i miljöfrågor bland annat följande kommentar

- Fredrick Federley har en mycket liten majoritet för sin linje i centerpartiet. Vi har inte fört diskussioner om den linje som han för fram.

Uttalandet gör mig fundersam... Menar Västerteg att verkligen att en majoritet i centerpartiet stöder Federleys linje? Varför är det i så fall inte partiets officiella linje kan man undra. Om de inte har diskuterat Federleys linje hur kan han då uttala sig om huruvida en majoritet, liten eller stor, stöder den?

Förvirrat.

I den senaste opinionsmätningen från DN/Temo framgår att KD skulle få lämna riksdagen vore det val idag. Jag är ingen ivrig påhejare av KD, men partiets problem är också borgerlighetens problem då KD:s prekära situation inbjuder till kannibalism inom det borgerliga lägret. Om KD:s svaga opinionssiffror står sig kommer de borgerliga väljarna tvingas till taktikröstning för att rädda KD och därmed inte förlora de röster som läggs på partiet. Taktikröstning är en högst tvivelaktig metod eftersom förfarandet dels kanske inte fungerar (KD kan ju åka ut i alla fall) och dels för att resultatet knappast kommer att spegla väljarnas verkliga preferenser.

Det självklara sättet att komma runt det problemet och samtidigt skapa arbetsro och minska problemet med taktikröstning inom blocket är ju givetvis att ordna en teknisk valsamverkan av det slag som SvD:s politiska chefredaktör PJ Anders Linder länge har argumenterat för.

På DN Debatt idag skriver Frederick Federley, förbundsordförande Centerpartiets ungdomsförbund (Cuf), att det är dags för centern att ändra inställning till kärnkraften. Federleys insikt att det inte är realistiskt att avskaffa kärnkraften och samtidigt verka för en hållbar utveckling och att centern genom att inta en annan position än hittills kan upphöra att vara en bricka i socialdemokraternas maktspel tyder på en värdefull insikt.

Utspelet är välkommet och jag hoppas att moderpartiet tar det till sig. Även om förändringen inte behöver innebära att centern aktivt tar ställning för kärnkraften bör det i alla fall kunna leda till att det så kallade tankeförbudet som begränsar forskningen inom kärnteknik avskaffas.

29 januari, 2005

I DN idag redogör Lars Lejonborg för hur Folkpartiet uppenbarligen resignerar i kampen för ett liberalare samhälle (precis som Moderaterna redan har gjort).

- Vi är redo att acceptera ett skattetryck som ligger mycket högt. Folkpartiet tror i likhet med de flesta svenskar på välfärd: vi vill ha bra skolor, bra pensioner, bra sjukvård och att polisen ska komma när man ringer. Det kostar pengar, säger partiledaren Lars Leijonborg.

Men det är fel att tro att bra välfärd kräver höga skatter, snarare fungerar skatterna destruktivt, vilket även Folkpartiet har insett (i alla fall tidigare).
Om oppositionen accepterar den socialdemokratiska samhällsanalysen och agendan, vilken rätt har de då att kalla sig opposition? Varför söker de makten om man ändå vill lägga ett moratorium på skatterna?
Skattepolitiken är en central fråga, eftersom den i stort anger fördelningen mellan offentligt och privat, och därmed också medborgarnas inflytande över sina egna liv.

Om Persson genom att tala offentligt om eventuella skattehöjningar kan förmå oppositionen att överge sin politik har socialisterna redan vunnit valet - oavsett vilka som får makten 2006 - och i ärlighetens namn tycker jag inte att en allians som går till val på att bibehålla väsentliga drag av motståndarnas politik förtjänar att vinna.

Sveket är onödigt, fegt och kontraproduktivt. Vad som behövs är inte konformitet utan kollision!

28 januari, 2005

I Aftonbladet idag fortsätter Åsa Linderborg och Erik Wijk det svammel de började med i tisdags. Redan artikelns rubrik och ingress skvallrar om vart det leder:

Kan man försvara våldet i Irak?
Ja, skriver ÅSA LINDERBORG och ERIK WIJK i sin andra artikel inför det irakiska valet: Vi måste stödja motståndet, kravet är att ockupanterna ska lämna landet

Den inledningen anger ganska tydligt vad det handlar om.

Kan man förstå våldet? Kan man rent av försvara det?
Varje död amerikansk soldat är en tragedi, men varför skulle det irakiska motståndet vara mindre legitimt än exempelvis det danska, norska eller franska under andra världskriget - motstånd som med självklar rätt har skrivits in i historieböckerna som rättfärdigt och hjältemodigt men som ingalunda skedde utan våld, blodspillan eller stora civila förluster.

Att jämföra motståndsrörelserna som under andra världskriget bekämpade den tyska övermakten med det som händer i Irak idag är banalt och osmakligt. Jämförelsen haltar betänkligt om man ser till orsakerna för den främmande maktens militära närvaro (i Tysklands fall världsdominans, i USAs fall demokratisering av Irak/Mellanöstern), och som historiker skulle man kanske kunna förvänta sig en något djupare analys från Linderborg.

Omkring 100 000 civila irakier har dött av direkt våld från ockupationsstyrkor; de sekteristiska excesserna till trots utövar det irakiska motståndet ändå ett våld som är långt mindre blint än ockupationsmaktens. Dessutom är ofta det mer groteska våldet ren provokationsverksamhet, det vill säga ockupationsmakten iscensätter attentat som de sen tillskriver motståndsrörelsen.

Siffran är liksom i tisdagens artikel hämtade från Lancets statistiksa undersökning, som när den publicerades angav antalet uppskattat döda till mellan 8 000 och 194 000 med 95% säkerhet, vilket är en helt annan sak än 100 000 (säkra) döda som Linderborg refererar till. Att "ockupationsmakten" ofta iscensätter attentat är en rent häpnadsväckande uppgift, som nog bör tas med en stor nypa salt.

Jag skulle kunna skriva ett mindre pm med kritik mot Linderborg och Wijks artikel, men det känns meningslöst just nu, det är bara hoppas att Aftonbladets läsare inte sväljer det som skrivs med hull och hår.

27 januari, 2005

I en radiodebatt mellan LUFs Fredrik Malm och vänsters Åsa Linderborg säger den senare att "Iraks problem idag det är ju att det finns 150 000 amerikanska terrorister som förhindrar Iraks frihet

Mycket ska man höra innan öronen trillar av...

Linderborg skriver på samma tema i en kolumn i Aftonbladet och drar sig bland annat inte för att återanvända "fakta" som sedan länge har, med rätta, ifrågasatts. Läs mer på Stockholm Spectotors Groupblog.

Linderborg blir mer och mer lik sin partikamrat Eva Björklund, kvinnan som är Castros kanske främsta försvarare utanför Kuba.

Tack till Flykten från ankdammen och Stambord

25 januari, 2005

Idag presenterades den första rapporten från Lokaliseringsutredningen. I en intervju i Ekot säger utredaren Jan Bergqvist bland annat att

– För Stockholmsregionen i stort är detta inget stort problem. Däremot kan det för enskilda personer och familjer vara oerhört besvärligt, säger han.

Jo, det är väl oftast enskilda individer som hamnar i kläm när staten ska planera, i socialisternas planerade stat är vi alla brickor i ett cyniskt spel, något som inte verkade bekymmra utredaren.

Hela tanken bakom att flytta runt statliga myndigheter för att lindra effekterna av försvarsbeslutet är fel på flera olika sätt. För det första leder utflyttningarna i stort till att man flyttar runt arbetslöshet då det flesta som tillhör myndigheterna inte flyttar med. Det leder också till att myndigheterna blir mindre effektiva då det kanske inte går att hitta ny personal med rätt kompetens på den nya lokaliseringsorten. Om medarbetarna följer med försvinner en del av poängen med att flytta myndigheten från början eftersom det inte innebär några nya arbeten på den nya orten.
Att myndigheternas arbete, särskilt det som kräver expertkompetens, blir lidande är givet, främst på grund av rekryteringsproblem. Om man lägger ner ett pansarregemente är det inte givet att de föredetta militärerna kan kliva in och arbeta som t ex antikvarier direkt. I ett pressmedelande från Riksantikvarieämbetet säger myndighetens chef, riksantikvarie Inger Liliequist

Riksantikvarieämbetet bedömer att en mycket liten del av personalen är beredd att flytta med, vilket kan innebära en komplett nyrekrytering. Förutsättningarna för att rekrytera den typ av personal som Riksantikvarieämbetet behöver är dåliga, även på längre sikt, menar riksantikvarien.

- Vår personal består till exempel av antikvarier, arkeologer och arkitekter med specialistkompetens inom byggnadsminnen, kyrkobyggnader, ortnamn och vårt moderna kulturarv. Jag har svårt att se att vi fullt ut kommer att kunna ersätta sådan expertis och det är klart att vår verksamhet kommer att skadas.

För medborgarna, statens uppdragsgivare, borde myndigheternas effektivitet vara den högsta prioriteringen, inte regionalpolitiska hänsyn till följd av en misslyckad försvarspolitik.

Sluteffekten av omflyttningarna är alltså sämre kvalitet, ökade kostnader och eventuellt ökad arbetslöshet. Vad stämmer inte i den ekvationen?

Staten ska inte ägna sig åt meningslösa nullsummespel.

I dagarna har det skrivits en del om att filmindustrin i stort har lämnat Stockholm till förmån för västra Sverige och framför allt Trollhättan. Till stor del antas framgångarna i att locka industrin västerut kunna tillskrivas ett aktivt reginalpolitiskt stöd genom bland annat Film i Väst. För att locka tillbaka industrin till Stockholmsregionen talas det nu om riktat näringsstöd i huvudstadsregionen. Alltså, kommunerna i väst lockar till sig industri genom skattefinansierade bidrag och nu svarar Stockholm med att erbjuda ännu mera i bidrag. Uppenbart är att någonting har gått snett. Istället för att kommuner konkurrerar med varandra m h a skattemedel vore det bättre om industrin fick klara sig själv och kommunerna använde sina knappa resurser till kärnverksamheter, så som vård, skola och omsorg...

24 januari, 2005

Den 26 januari 2005 överlämnar kommittén om radio och TV i allmänhetens tjänst sitt betänkande till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky, men redan nu har en del detaljer om kommiténs betänkande har läckt ut. Bland förslagen finns minskad politisk makt över public service (positivt), tv-avgiften ersätts med en för alla hushåll obligatorisk medieavgift och att andra typer av enheter som ger åtkomst till tv ska omfattas av avgifterna, t ex mobiltelefoner, men inte datorer (!?).

Att politikerna inte ska kunna styra över innehållet i public service ter sig självklart, men så länge politikerna utser styrelseledamöterna kommer inflytandet finnas kvar, minst like vilktigt torde det vara att se över utnämningsmakten. Att ta bort tv-avgiften är bra, eftersom den är felkonstruerad. Istället för en allmän medieavgift som tas ut av samtliga hushåll skulle det vara bättre att ersätta avgiftsfinansieringen med skattefinansiering.
Att belägga mobiltelefoner, men inte datorer med avgift är ett logiskt felslut. Antingen avgiftsbelägger man inga enheter som kan användas för att titta på tv, eller så avgiftsbelägger man samliga. Att undanta några är bara inkonsekvent och missgynnar vissa industrier.

22 januari, 2005

I flera tidningar (ej online dock), bland annat GP och BT kan man läsa om Ragnwi Marcelinds förslag om att operera in sändarchip i män som dömts för vissa brott. Marcelind är riksdagsledamot för KD och sitter för närvarande i bostadsutskottet.
Jag blir alldeles mållös inför hennes förslag, det strider mot allt förnuft...

Men varför stanna där, varför inte operera in chip i alla medborgare i så fall? Tanken på samhällets möjligheter att stävja brott är ju närmast hisnande. Personlig intergritet är väl inget att oroa sig för, storebror tar ju hand om dig, precis som hos Orwell och Boye.

DN skriver om folkets stöd för monarkin, men Henrik Brors artikel visar gissningsvis inte hela sanningen. Om man som DN/Temo ställer frågan Det förs i dag en debatt om kungen och monarkins roll i Sverige. Vad tycker du - ska monarkin behållas eller ska monarkin avskaffas? ter det sig inte så konstigt att de tillfrågade är positiva, efter Kung Carl Gustafs synnerligen lyckade framträdanden den sista tiden och den generellt positiva bild som har förmedlats av resten av kungahuset - framför allt kronprinsessan. Hade frågan istället formulerats som till exempel Tycker du att vissa poster i samhället ska vara förbehållna vissa personer? eller Tycker du att någon ska tvingas leva på ett visst sätt? hade (förmodligen) svaret varit annorlunda.
Det svenska kungahuset har många positiva egenskaper, men i en utvecklad demokrati hör det inte hemma. Låt folket välja alla sina representanter.
Att det finns en diskrepans mellan politikernas åsikt i frågan och den som folk i gemen har beror nog närmast på att monarkins vara eller icke vara upplevs som en icke-fråga och att de senare knappast har resonerat särskilt mycket kring statsskicket och monarkins vidare implikationer.

21 januari, 2005

I tunnelbanan kan man här och där se annonser för Naturhistoriska riksmuseet där budskapet är att museet bjuder på entréavgiften. Påståendet att museet bjuder låter för all del trevligt men är inte korrekt i sak, för det är inte museet som med egna medel bjuder på inträdet, utan skattebetalarna på regeringens initiativ. Personligen kan jag tycka att det är positivt att jag kan besöka olika museer utan direkt kostnad, men principiellt är det tveksamt om reformen verkligen är lyckad. Man kan ifrågasätta om reformen verkligen uppnår sitt syfte, nämligen att få fler besökare till museerna. När reformen infördes på bl a Moderna museet var erfarenheten snarare att de som normalt besöker museet ökade besöksfrekvensen än att det tillkom nya besökare. En annan invändning är att kostnaderna bl a bevakning ökar för de berörda museerna vilket, om inte extra medel anslås, kan leda till en försämring av kvalitén på utsällningar etc.
Den sista principiella frågan är om staten ska särbehandla viss verksamhet och godtyckligt fördela skattemedel till verksamheter som skattebetalarna i stor utsträckning uppenbarligen inte prioriterar, gjorde de det skulle reformen i sig knappast vara aktuell...

För mig personligen är det dock bra och jag kommer säkert besöka de berörda museerna oftare. Men en sak ska jag komma ihåg; Vilka som står för notan när Regeringen bjuder.

16 januari, 2005

I kvällens rapport intervjuades Laila Freivalds av KG Bergström på Folk & Försvarskonferensen. Intervjun tog en närmast komisk vändning när Bergström försökte pressa Freivalds på ett fördömande av statschefens uttalanden i intervjun i DN för några dagar sedan. Två saker som jag fann extra anmärkningsvärda var när Freivalds först sa att:

Jag tycker inte att man ska kritisera kungen.

Det kanske är dags för Freivalds att läsa partiprogrammet igen, Socialdemokraterna vill inte bara kritisera kungen utan avskaffa honom helt (s. 17)... inget fel med det dock, bland allt dravel i partiprogrammet framstår det som en ljuspunkt...
Freivalds följde sedan upp med:

Han (kungen) får göra som han vill.

Men det stämmer inte, innebörden i Torekovkompromissen från 1971 är ju just att kungen inte får göra som han vill...

Personligen är jag principiellt för avskaffandet av monarkin och införandet av en republik av en mängd anledningar, främst för att makt inte ska ärvas i en demokratisk stat. Även om jag tycker att det skulle vara tråkigt om kungahuset försvann, tror jag inte att de nödvändiga ändringarna i grundlagarna skulle innebära att det inte finns en roll för kungahuset att spela i framtiden, delar av monarkin borde kunna leva vidare som en museal koppling till landets historia, givet att de inblandade skulle vara intresserade.

För övrigt torde succesionsordningen kränka regeringsformen och därmed inte kunna passera en laglighetsprövning, om det nu hade funnits någon behörig författningsdomstol vill säga.

För den som delar åsikten om monarkins avskaffande rekommenderas ett besök hos Republikanska föreningen.

15 januari, 2005

I ett pressmeddelande från Finansdepartementet med anledning av Pär Nuders tal vid kommun- och landstingsdagarna på Uppsala Universitet säger finansministern följande:

Ökad välfärd kan kräva högre skatter
- I takt med att vi blir rikare i framtiden kommer vi att ställa allt högre krav på kvaliteten och omfattningen av välfärden. Därmed ställs vi på nytt inför att avstå en del av det ökade privata konsumtionsutrymmet till välfärdskonsumtion. Det i sin tur kan komma att innebära ett ökat skatteuttag - om vi även i fortsättningen vill att vården, skolan och omsorgen skall tillkomma alla och envar genom att välfärden är gemensamt finansierad och tillhandahålls av den offentliga sektorn.

Det är ett välkommet klargörade finansministern kommer med. Att hans analys säkert är korrekt tvivlar jag inte på, givet de förutsättningar han ställer upp. Saken är bara den att vägen till en ökad och bättre välfärd inte ligger i att ytterligare öka skattetrycket, från dagens orimligt höga nivå, utan snarare befria välfärdssektorn från planekonomins tunga ok. Jag tror att Nuder kommer få svårt att övertyga sina kärnväljare om nödvändigheten att de ska avstå från ytterligare av sina inkomster samtidigt som staten visar en allt större oförmåga att leverera den välfärd som efterfrågas. Det finns andra, bättre vägar, vilket bland andra Johnny Munkhammar har visat på.

I vilket fall är det bra för debatten att Nuder är öppen med att Socialdemokratin inte drar sig för att ytterligare öka skatteuttaget, det bör göra arbete lättare för de som arbetar för en förändring och det skänker hopp för oss som önskar en.

Morgonens Konflikt i P1 handlade till stor del om FN, en organisation behäftad med stora problem, under ständig attack, men samtidigt en organisation vars roll kanske är viktigare än någonsin tidigare. Inslaget var intressant, men jag undrar lite över fördelningen av tid till de tre kommentatorerna, det kändes som att de båda FN-vännerna Pierre Schori och Hans Blix fick betydligt mer utrymme än den något mer kritiske Dick Erixon. En diskussion mellan de medverkande hade tillfört programmet mycket, men även utan det så var det värt att lyssna på.

I mångt och mycket delar jag Erixons skepsis gentemot FN, jag har skrivit om det tidigare, och att ersätta FN med ett förbund av demokratiska stater känns spontant som rätt väg att gå, men samtidigt finns det anledning att fundera på om det inte finns en risk att det skulle leda till att de stater som diskvalificerar sig skulle utvecklas i en mer negativ riktning än om de ingick i en större gemenskap. Självklart är dock att totalitära regimer inte bör ha inflytande över FN:s arbete, som sker nu.
Generellt anser jag att de demokratiska staterna i betydligt större utsträckning bör ställa krav på, och verka för förändring av de stater som inte lever upp till demokratiska normer eller inte respekterar grundläggande mänskliga rättigheter, t ex genom att koppla krav på motprestationer till löften om bistånd.

Att det finns ett samband mellan demokrati, frihet och ekonomisk utveckling ter sig tydligt och visas också i många undersökningar, bland annat från Freedom House, och en åtgärd som de rika länderna skulle kunna genomföra för att hjälpa utvecklingen mot demokrati och frihet i världen är att bejaka frihandeln genom att riva tullmurar och upphöra med det skadliga stödet till framför allt de inhemska jordbruksmarknaderna.

11 januari, 2005

Den politiska borgfred som har vilat i efterdyningarna av katastrofen i Asien förefaller vara till ända och så väl Leijonborg som Olofsson har börjat ventilera sin kritik av regeringens agerande i samband med de tragiska händelserna. Gott så.
Att kritisera regeringens brister handlar inte om att ta enkla politiska poäng utan ska snarare ses som en högst väsentlig del i det offentliga samtalet. Göran Persson må ta illa vid sig men faktum kvarstår att hade regeringen ägnat mer uppmärksamhet åt det som torde vara statens kärnuppgift och visat den handlingskraft och utövat det ledarskap som medborgarna, med all rätt, förväntade sig skulle det inte finnas något större utrymme för kritik från oppositionen.
Att peka ut en ensam ansvarig, Freivalds, och aktivt verka för att hon ska ta smällen ter sig närmast osmakligt. Det må vara hänt att Freivalds inte har levt upp till de närmast orimliga förväntningar som har ställts, men även hon har en chef, och ytterst är det han som är ansvarig för såväl rekryteringen av henne som den benigna koncentrationen av makt (men inte ansvar) till statsministerns person och kansli.

I dagens DN fanns en teckning av Magnus Bard som säger mer än tusen ord, den föreställer en stressad statsminister som febrilt söker svara i alldeles för många telefoner, bl a Räddningsverket och UD. Det är inte utan att man drar sig till minnes Tor Isedal i SOS Sällskapsresan som byter keps och antar olika roller. Det kanske fungerade för Isedal på Stråholmen, men det torde stå klart att man inte kan styra ett land utifrån samma princip.

Ett positivt inslag i det offentliga samtalet är att vår statschef, kung Carl Gustaf, i en intervju i DN ger ord till det som oppositionen för länge sedan borde ha uppmärksammat, nämligen bristen på ansvarstagande och handligskraft. Intervjun ger överhuvudtaget en positiv bild av en statschef som är mogen sin uppgift och uttrycker en stark genuin empati som inte grundas i politiska ställningstaganden utan snarare i personliga erfarenheter. Givetvis kommer kungen bli kritiserad för att ha överträdit den begränsning i yttrandefrihet som gäller monarken, men personligen tycker jag att den kritiken i det här läget är orättfärdig. Även landets statschef måste kunna ge röst åt de brister som finns och inte enbart vara en galjonsfigur. Det kanske är läge att skriva om regeringsformen.

06 januari, 2005

I den offentliga debatten i efterdyningarna av katastrofen i Asien har det sagts såväl många kloka som mindre kloka saker. En av de mer märkliga kommentarerna kom från professorn i psykiatri Conny Nordin i ett samtal med Lars Adaktusson och Mats Svegfors i det extra Agenda som sändes den 4:e januari:

Det kanske krävs en utredning för att utreda vad de tidigare utredningarna har sagt. ... Men utredningen är inget självändamål.

Det låter som något Nigel Hawthorne kunde ha slängt ur sig i Yes, Minister. Bortsett från underhållningsvärdet i det han säger kan man ju undra vad han egentligen menar? Problemet som ter sig allt mer uppenbart är inte att vi utreder för lite, snarare tvärtom, utan att utredningarnas slutsatser inte tillvaratas på ett lämpligt sätt. I utredningar inom krishanteringsområdet har det flera gånger påtalats brister och förslag till förbättringar har presenterats. Problemet ligger nog mer i den verkställande maktens ointresse av frågorna i sig.