Ingen kommer undan politiken

16 juli, 2005

Sitter och slötittar lite på tv när folkpartiets Johan Pehrsson dyker upp med den käcka idén att SÄPO borde samarbeta med gymnasieskolor (i kampen mot terrorism - eller möjligtvis skolk - får man anta). Är det här Sverige 2005 eller har vi hamnat i Orwells 1984?
Senare kollar jag av några bloggar och ser att Roland PM har inlett en serie som han kallar "Dagens myndighet". Först ut i granskningen av myndigheter är Handelsflottans kultur- och fritidsråd. Inte för att jag vill sjömännen illa, men är det verkligen rimligt att skattebetalarna spenderar närmare 80 miljoner om året för att så "effektivt som möjligt erbjuda sjömän ett meningsfullt och attraktivt fritids- och kulturliv."? Varför kan inte sjömännen, i likhet med alla andra, ordna sitt eget fritids- och kulturliv?

För alla oss som söker en förklaring till dumheterna som kommer från Bryssel titt och tätt finns en möjlig förklaring hos Henrik Alexandersson :-)

Man baxnar.

06 juli, 2005

Idag repriserade P3:s Musikjournalen "En kärleksförklaring till hårdrocken" som jag hörde delar av för några dagar sedan. Hårdrock. Banden, låtarna, konserterna. För mig väcktes många gamla minnen från 80-talet till liv, från tiden när jag först kom i kontakt med hårdrocken.

Den första konserten på Hovet som jag var på var ett band som jag (då i alla fall) trodde var hårdrockare: Status Quo. I efterhand förstod jag att Status inte hade mycket, om ens något, gemensamt med banden som jag gillade vid den tiden, band som Iron Maiden, Mötley Crüe, Judas Priest och framför allt AC/DC. Förbandet på konserten Hovet var, om jag minns rätt, danska Pretty Maids, som jag tyckte lät rätt fruktansvärt (hårdrockare var de i alla fall).
Ett annat band som betydde mycket för mig var Deep Purple och senare också Whitesnake (inte 1987-varianten av Coverdale & Co. utan det bluesiga Whitesnake som fanns när sjuttiotalet blev åttiotal).

Dagen innan jag skulle mucka från lumpen gav Iron Maiden sin avskedskonsert i Göteborg och jag ångrar än idag lite att jag inte smet från militärerna och åkte dit, till Göteborg och Maiden. Som bekant återuppstod Maiden senare så det har getts fler tillfällen att se vad som måste vara ett av Storbritanniens bästa band genom tiderna.

För mig har nog mitt förhållande till hårdrocken i mångt och mycket varit ett förhållande fyllt av hatkärlek. Även om jag nu för tiden inte alls följer med i hårdrocken har musiken (och kommer alltid ha) en speciell plats i mitt hjärta.
Tack P3 för minnena som kom upp till ytan igen :-)

Självklart ska det vara en lista med, det får bli fem kanonplattor som jag fortfarande måste lyssna på då och då.

• Shout at the Devil, Mötley Crüe:s album från 1983 är fortfarande lika bra som när det släpptes.


• Live after Death. Iron Maiden gjorde kanske åttiotalets bästa liveplatta, men så var de ju också ett av de bästa livebanden också. Inte många artister har Bruce Dickinsons energi. Bara bra låtar dessutom. (Annars var förstås Piece of Mind och The Number of the Beast givna kandidater också).


• Back In Black, AC/DC (1980). Det första album med AC/DC som Bon Scotts ersättare Brian Johnson var med på, men vilken platta. Fantastisk!


• Made in Japan. Deep Purple (1972). 19 minuter Space Truckin' och 12 minuter Child in Time, behöver man säga mer?


• Appetite for Destruction, Guns N' Roses (1987). För att Welcome to the Jungle, Paradise City och Sweet Child O' Mine fortfarande tillhör de bästa låtar Guns N' Roses någonsin gjorde...

02 juli, 2005

Andra avsnittet av Morgan Spurlocks serie 30 Days (som jag har skrivit om tidigare här) handlade om jakten på evig ungdom och genvägarna dit. Programmet följde 35-årige Scott, gift trebarnsfar, som ville återfå den kropp han hade som atlet under collegeåren.
Scotts väg till den perfekta kroppen inkluderade hård träning, radikalt omlagd kost samt tillskott av testosteron och tillväxthormon. En spruta och 41 tabletter dagligen in alles. Inte oväntat funkade inte kuren, men det blev i alla fall ett underhållande program - även om det kändes som att svaret var givet innan frågan ställdes (som med allt jag har sett av Spurlock)... var det någon som verkligen trodde att Super Size Me skulle visa att det går att äta snabbmat och må ok?

Tendentiöst eller inte, jag tycker i alla fall att det är rätt underhållande :-)