Ingen kommer undan politiken

06 september, 2007

Idag lyssnar jag på min favoritinspelning av min favoritopera Rigoletto med anledning av att operavärlden blev en röst fattigare när maestro Pavarotti gick bort.

Etiketter: kultur, musik

04 juli, 2007

Kommer från mitt nya piano. I måndags bestämde jag mig till slut för att skrota mitt gamla piano och införskaffa ett nytt (ett Nordiska Piano Futura byggt 1968 i Vetlanda) - något jag borde ha gjort för länge länge sedan. Igår levererades det, och efter en del möda och rätt stort besvär med att flytta det gamla stora pianot (som vägde in runt 380 kg) står det nya nu på plats och det klingar precis så fint som jag hade drömt om :-)

Egentligen borde jag läsa kurslitteratur eller kanske njuta av solen, men det för bli någon annan dag...

En bild på det gamla pianot finns här.

Etiketter: meta, musik

18 april, 2007

Sitter och läser George Cederskogs intervju med Schüldt i DN. Intervjun är rätt intressant, även om den inte tillförde så mycket för egen del. En sak fick mig dock att fundera; i stycket om musikmixen:

Inför programstarten var ambitionen att spela 70 procent klassisk och 30 procent pop. Nu har de jobbat fram ett "Schüldtsound" som präglar urvalet.

- Det är ganska mörk och kärv musik. Jag gillar operadur, men i övrigt bara moll. Och genom det har det blivit svårt att spela den klassiska klassiska musiken. Dmit­rij Sjostakovitj (världsberömd rysk tonsättare, DN:s anm.) är väldigt mycket Schüldtsoundet liksom skivbolaget ECM:s utgivning och 1900-talsmusik, men i 1700-talsmusiken finns det nästan inget alls som passar, bara lite Mozart­operor.

Varför känner Cederskog, eller möjligtvis någon redaktör på DN att det är nödvändigt att förtydliga vad Dmit­rij Sjostakovitj är känd som? De enda personerna utöver Sjostakovitj som presenteras närmare är, förutom föremålet för artikeln (Schüldt), dirigenterna Blomstedt och Gergiev men i artikeln nämns en mängd personer och grupper (som man förväntas känna till får man anta...):

Arvo Pärt
Mozart
The Plan
Salem Al Fakir
Chopin
Esa-Pekka
Howlin Wolf
Jamie T
La Monte Young
Wagner
Dimmu Borgir
Clifford Brown
Faith Evans
Arvo Pärt
Lars Norén
Kent

Varför förklaras inte resten också? Hur stor är sannolikheten att den som inte känner till Sjostakovitj är bekant med Pärt och vice versa? Att de som inte vet att Esa-Pekka heter Salonen i efternamn känner till Chopin? Att alla känner till de som inte behövde förklaras? Vet alla verkligen vilka Dimmu Borgir är?

Varför var det just Sjostakovitj som behövde förklaras? Varför?

Etiketter: funderingar, klassisk musik, musik

23 mars, 2007

Den kanske största behållningen med iPod Shuffle, bortsett från den ringa storleken och låga vikten, är att den tar slumpkonceptet nästan så långt det går. Avsaknaden av display gör det omöjligt att välja musik utifrån kriterier som artist, album och liknande som det går att göra i de större modellerna.
På ett sätt tycker jag att det kan vara ganska irriterande eftersom jag inte alltid känner igen musiken som slumpas fram och skulle vilja ha möjlighet att kunna kolla upp vad som har spelats (det gick att ordna med lite fixande i iTunes).
Den stora fördelen är dock att man "tvingas" till att lyssna på musik som man kanske hade valt bort annars. Chansen att hitta ny musik att tycka om ökar drastiskt!

Veckans återupptäckt har för mig varit Parsley, Sage, Rosemary and Thyme av Simon & Garfunkel från 1966 efter att The Dangling Conversation slumpades fram. Tack för det iPod!

It's a still life water color,
Of a now late afternoon,
As the sun shines through the curtained lace
And shadows wash the room.
And we sit and drink our coffee
Couched in our indifference,
Like shells upon the shore
You can hear the ocean roar
In the dangling conversation
And the superficial sighs,
The borders of our lives.

And you read your Emily Dickinson,
And I my Robert Frost,
And we note our place with bookmarkers
That measure what we've lost.
Like a poem poorly written
We are verses out of rhythm,
Couplets out of rhyme,
In syncopated time
And the dangled conversation
And the superficial sighs,
Are the borders of our lives.

Yes, we speak of things that matter,
With words that must be said,
"Can analysis be worthwhile?"
"Is the theater really dead?"
And how the room is softly faded
And I only kiss your shadow,
I cannot feel your hand,
You're a stranger now unto me
Lost in the dangling conversation.
And the superficial sighs,
In the borders of our lives.

(The Dangling Conversation)

Etiketter: kultur, musik, reflektioner

07 mars, 2007

Dagens mentala övningar har lämnat mig med tankar om ljud och tystnad.

- Är det möjligt för en hörande att uppleva verklig tystnad? Kan döva göra det?

- Är tystnad ett försvinnande fenomen i vårt samhälle?

- Är tinnitusljud verkliga eller endast upplevda? Om det är det senare - när/var skapas i så fall upplevelsen av ljud och går den att frammana utan klingade källor?

Många tankar blir det. Jag tror att jag ska lägga de i en hög och spara till senare.

Etiketter: musik, reflektioner

27 oktober, 2006

Den senaste tiden har varit fylld av olika åtaganden och bloggen har (återigen) blivit försummad, men nu känner jag att jag måste få ur mig någonting, så det får bli en sorts vad-jag-lyssnar-på-just-nu topplista.

Bra

Hello Everything
Ganska ny skiva från Squarepusher. Skön elektronisk musik (typ Drum and Bass/Jazz/Electronica) med spännande elbasspel.


Bättre

Songs from the Labyrinth
Sting och lutenisten Edin Karamazov tolkar John Dowlands sånger från 1600-talet.


Born in the U.K.
Badly Drawn Boy (Damon Gough) är tillbaka igen, två år efter sköna One Plus One Is One.


People Say
Christian Falks andra soloalbum är bra, men når inte riktigt upp till debuten Quel Bordel.



Bäst
Anna Ternheim
Nya skivan Separation Road är riktigt bra, och gårdagens konsert var helt outstanding! Anna är helt enkelt bäst just nu.


Snart börjar dessutom den 17e upplagan av Stockholm Film Festival och programmet lovar att november kommer bli en bra månad, mörkret (och stambytet) till trots.

Etiketter: musik

23 september, 2006

Jag tror att jag snart behöver boka in någon riktigt medioker konsert; att bara gå på bra konserter är visserligen trevligt, men för att inte helt tappa bort perspektivet kan det nog vara bra att se och höra något dåligt. För att ha något att jämföra med liksom, en baslinje.

Gårdagkvällens spelning med e.s.t. var över förväntan, och mina förväntningar var rätt högt ställda. På konserthuset invigde bandet höstens europiska lanseringsturné för den nya skivan Tuesday Wonderland. Själv var jag lite osäker på hur jazztrion skulle fungera i Konserthuset - jag har sett de flera gånger förut, bland annat på Fasching, och jag föredrar det mindre klubbformatet före stora scener. Hur som helst visade det sig fungera mycket bra, främst beroende på att scenen hade delats av med en stor duk som det visades film och bilder på; den effektfulla ljussättningen gjorde också mycket för att förstärka den stämning gruppens utforskande och exprimenterande med ljud skapar.
Det nya materialet lät verkligen bra, fast här måste jag erkänna att jag av olika anledningar inte har lyssnat så mycket på de två senaste skivorna, Viaticum och Seven Days of Falling, men jag ska nog ta och lägga in de i iPoden.
e.s.t. är å ena sidan en trio, men samtidigt en odelbar helhet; det är otänkbart att ta bort någon del. Gruppen sorteras visserligen in i jazzfacket, men jag tycker att de är en alldeles för begränsande etikett, för även om det som händer på scenen på ett plan är jazz, är det också mer än så. Ett fritt utforskande av själva ljudet. Samspelet är grunden, harmonierna finns där liksom tidvis en stark melodik, men lika viktigt ter sig exprimenterandet med effekter och attiraljer för att förändra instrumentens karaktär. Musikerna behöver egentligen inte kommenteras närmare; de håller världsklass och tillsammans formerar de något av det mest spännande på senare år.
Det är bara att hoppas att det blir fler konserten här hemma senare i höst.

Trots det jag skrev i början blir nog även nästa konsert bra, förmodligen blir det Viktoria Tolstoy i kväll.

Etiketter: musik

22 september, 2006

Idag recenserade DN och SvD konserten jag var på i onsdags, Sjostakovitj och Schönberg på Konserthuset med Lisa Batiashvili som solist (i violinkonserten) och Loa Falkman som recitatör i Schönbergs "En överlevande från Warzawa".
Själv tyckte jag att det var en bra konsert i helhet, där särskilt Batiashvili utmärkte sig i den inledande violinkonserten. Schönbergs verk var kort och kraftfullt, men den avslutande symfonin föll mig mer i smaken, särskilt den tredje satsen. Att sitta på körläktare direkt bakom bleckblåset har dock sina nackdelar, precis som efter Sibeliuskonserten med Finlandia och den 2:a och 3:e symfonin var jag halvt döv en bra stund efteråt...
Den här gången var båda tidningarna positiva, annat var det med Francisca Skooghs konsert där hon framförde Mozarts 21:a pianokonsert för ett par veckor sedan (den konserten - som jag också uppskattade - skrev DN ner och SvD upp).

Om en stund börjar kvällens konsert med e.s.t . (också på Konserthuset). Det ska bli kul och se recensionerna efteråt.

Etiketter: musik

18 september, 2006

Förra veckan innehöll en cool jazzkonsert med Oddjob på Fasching, en trevlig opera av Puccini, en fantastisk konsert med Evgeny Kissin och ett efterlängtat maktskifte som avrundning, kunde det vara bättre? Det blir nog svårt att överträffa förra veckan... :-)

(Så kunde det ha varit bättre? Jo, det kunde det, eftersom jag har varit rätt förkyld, fått veta något tråkigt och stött på patrull med något privat, men bortsett från det är nog svaret nej).

Etiketter: musik

12 september, 2006

Idag släppte Apple en ny version av iTunes och lite nya coola iPodmodeller. En del bra nya funktioner, t ex stöd för att spela musik utan avbrott (gapless) vilket uppskattas (äntligen kan jag lyssna på klassisk musik utan avbrott).
Lite trist att efter installationen direkt märka att programmet är trasigt... volymkontrollen förefaller vara kraftigt felprogrammerad, med kraftig distortion som följd. Ett steg fram och två bak tyvärr. (Jag gissar dock att det kommer en fix inom typ ett dygn, eftersom buggen är i showstopper-klass; märkligt att den kunde passera genom QA dock.)

Uppdatering:
Tydligen går det att gå runt problemet ovan gnénom att i inställlningarna för Quicktime ändra (bit) Size från 24bit till 16bit (i audio-fliken/sound out); vilket kanske indikerar att det inte är iTunes fel, utan snarare ljudkortet som inte håller måttet, vilket säkert stämmer eftersom jag inte har kunnat bestämma mig för vilket nytt kort jag vill ha och fortfarande använder det kassa inbyggda kortet...

Etiketter: musik

28 juli, 2006

...Water From an Ancient Well av Abdullah Ibrahim (aka Dollar Brand). Väldigt mycket. Titelspåret är bland den vackraste musik jag har hört. En skiva att spela om och om och om igen. Ville bara säga det.

Etiketter: musik

03 juli, 2006

Sommarens kanske bästa platta, Nelly Furtados Loose, förtjänar att puffas lite. Med Timbalands hjälp har Nelly tuffat till sig och lämnat fågelsången bakom sig - smart drag. Om sanningen ska fram skulle de flesta av Timbalands låtar säkert ha fungerat lika bra med någon annan sångerska (men tyvärr är ju inte Aaliyah med oss längre) eller sångare (Justin T hade säkert också låtit bra).
Bra är den i alla fall!

Etiketter: musik

28 maj, 2006

Mitt första riktiga, medvetna, möte med Bach skedde för lite mindre än tio år sedan och då genom en inspelning av Goldbergvariationerna (BWV 988) för stråkorkester som jag fick i samband med att jag köpte lägenheten jag allt sedan dess har bott i. Lägenheten köpte jag av en av de medverkande på skivan (en av cellisterna). Med NES inspelning av variationerna väcktes mitt intresse för Bach musik så smått, men det var inte förrän jag hörde Glenn Goulds båda inspelningar för piano från 1955 respektive 1981 som jag verkligen fastnade för verket.

Goldberg var (och är fortfarande) verket som fick mig att på allvar försöka lära mig spela piano (igen), även om jag vet att jag troligtvis aldrig kommer kunna öva upp mig till den nivån som krävs - det är nog rätt bra att ha högt satta mål ändå... :-)
Just nu har jag dock mer eller mindre slutat försöken med Goldberg och istället gott över till valda delar i Mussorgskys svit Tavlor på en utställning.

För mig har variationerna närmast en magisk karaktär, intrikata men ändå enkla i grunden, tekniskt krävande men lättlyssnade. Idag känns det som att variationerna, och då främst arian, dyker upp lite var som helst, i de mest oanade sammanhang (senast till exempel som bakgrundsmusik till filmsekvensen där ett par poliser pucklar på en äldre man i Uppdrag granskning - Gunilla Brodrej noterade också det här och här). Under eftermiddagen slog jag av en slump på P2 och programmet Riktig Musik bara för att mötas av (hade ljudklippet på SRs hemsida fungerat hade jag kunnat skriva vems röst det var jag hörde...) en röst tala om, just det, Goldbergvariationerna. När jag skriver det här spelar radion samma variationer i ett arrangemang för stråktrio.
Själv har jag alltid varit road av covers och alternativa, annorlunda versioner av musik jag gillar (något som har lett till att såväl mitt iTunesbibliotek som min samling fysiska skivor innehåller rätt många dubletter av olika låtar), och det gäller självklart även klassisk musik vilket har lett till att jag de senaste åren har skaffat ett flertal olika inspelningar av variationerna som jag tänker beskriva nedan, i den ordning jag skaffade skivorna.

Introduktionen till variationerna kom genom cellisten Kati Raitinens försorg och inspelningen med Dmitry Sitkovetsky och New European Strings Chamber Orchestra. Arrangemanget för stråkorkester är Sitkovetskys eget och skivan tillhör mina absoluta favoriter; även om Back skrev musiken för cembalo (med två manualer/klaviatur) gör den sig utomordentligt bra även på stråkinstrument.

Trippelalbumet Glenn Gould - A State of Wonder gavs ut i samband med vad som skulle ha varit Goulds 70-årsdag. Namnet kunde egentligen inte träffa mer rätt, a state of wonder är precis vad det handlar om. Den kanadensiske pianisten Glenn Gould spelade 1955 in Goldbergvariationerna första gången och bröt mot sin vana att inte spela in samma verk flera gånger när han 1981 spelade in variationerna en andra gång, året innan han dog.
Skillnaderna mellan den unge Goulds inspelning från 1955 och 1981-års av den äldre mannen är enorm, det mest uppenbara är kanske skillnaden i tempo; i den tidiga inspelningen fullkomligt flyger Goulds fingrar över pianot, medan de dröjer sig kvar vid tangenterna i den långsammare inspelningen från 1981. En del lyssnare retar sig på Gould (o)vana att humma med i melodierna, vilket märks rätt tydligt på sina ställen i den senare inspelningen, liksom stampande etc, men personligen stör det mig inte utan jag tycker mest att det tillför något i stämningen. Goulds tolkningar av variationerna är pärlor.


Keith Jarretts inspelning för cembalo från 1989 är en av mina favoriter. Innan jag hörde den här skivan hade jag bara hört Jarrett som jazzpianist (på Radiance till exempel, fantastisk skiva), men som klassisk musiker överraskade han positivt.


Ännu en mycket bra inspelning för cembalo.
Maasaki Suzukis inspelning för cembalo från 1997 är vacker och har löjligt bra ljud, även om jag föredrar Keith Jarretts långsammare inspelning över Suzukis snabbare (och ljudet från den cembalo Jarretts använde). Suzuki grundade för övrigt Bach Collegium Japan och är dess direktor. Någonstans har jag en av BCJs många inspelningar av Bachs kantater, också det en trevlig skiva.

Bach i jazztappning, kan det vara bra undrar man med Ekseption i minnet? Om det kan! Jacques Loussier Trios inspelning för piano, kontrabas och trummor i Loussiers arrangemang är helt fantastisk i mitt tycke, fast det beror kanske delvis på att jag gillar den typen av jazzversioner av äldre musik (Jan Johanssons olika folkviseinspelningar är nog bland det bästa som gjorts. Anders Widmarks skivor Hymn och Psalmer är också riktigt bra).



Wilhelm Kempffs inspelning från 1969 är en av de två-tre inspelningar jag lyssnar mest på och en av mina absoluta favoriter. Kempff ter sig respektlös mot Bach och struntar helt sonika i en hel del av musikens ornamenteringar, vilket ger musiken ett helt annat flyt. Första gången jag hörde arian skrek jag nästan rakt ut: Vad gör han? Han hoppar ju över massor med toner!. Efter att ha lyssnat på den flera gånger kändes det Kempff gjorde helt naturligt. Så mycket enklare. En suverän inspelning.


Trio ZilliacusPerssonRaitinen blev välförtjänta grammisvinnare 2004. Arrangemanget för stråktrio är Sitkovetskys, alltså samma som skivan med NES som Raitinen också medverkade på.
Arrangemanget för trio är väldigt avskalat och framhäver de olika instrumenten och stämmorna extra tydligt.
I Veckans konsert visades en videoinspelning av trions framförande, men tyvärr går programmet inte att se i efterhand :-(
För övrigt den enda SACD jag äger.



Bleckblåskvintetten Canadian Brass inspelning från 2001 hittade jag på KDW i Berlin [sic!] och den är nog en av de mer annorlunda inspelningar jag har hört, även om den påminner en del om arrangemangen för stråkar, främst beroende på instrumenteringen och bleckblåsens speciella karaktär. En trevlig inspelningen som jag lyssnar på lite då och då. Arian, med temat på piccolotrumpet, är outstanding och i övrigt gör sig de lugnare variationerna bäst.



För den som är intresserad finns den kanske mesta sammanställningen av olika inspelningar hos bach-cantatas.com.
Om någon som läser den här texten har tips på andra bra inspelningar är jag idel öra!
Bloggar andra om Goldbergvariationerna, Bach och klassisk musik?

Etiketter: musik

27 maj, 2006

På eftermiddagen med ett ihärdigt regnande utanför fönstret kändes Popaganda oerhört avlägset, men än en gång trotsades vädrets makter och inom kort vadade vi genom leråkern som en gång varit en fin gräsäng. När vi anlände var David & the Citizens mitt uppe i sitt gig, och även om jag har en speciell plats i mitt hjärta för skränig rock platsar nog inte David och hans polare där. Ganska direkt gick vi och käkade och lyssnade på spokenword/poet/musikern Emil Jensen som visade sig vara rätt underhållande.
På lilla scenen spelade sen engelska New Young Pony Club vilket var en positiv överraskning. Tyckte att de lät rätt mycket som en tidig PJ Harvey. Klart godkänt.
Efter det hade vi tänkt se Cat5, men kön in i Allhuset var löjligt lång och eftersom jag inte gillar att köa skippade vi det och satte oss och väntade på nästa akt, Frida Hyvönen.
Jag är såld på Hyvönens musik så för mig var konserten dagens höjdpunkt. Kul också att Marit Bergman dök upp (och de andra gästerna som jag inte har någon koll på).
Senare lyssnade vi på The Embassy och Le Sport och inget av de banden gjorde något större intryck på mig även om Le Sports New Orderinfluerade musik är rätt skön och ett par av Embassys låtar är bra. (Don't believe the hype.)

Etiketter: musik

26 maj, 2006

Årets Popagandabesök inleddes med Jönköpingska kollektivet I'm From Barcelona som var lika bra som väntat. Glädjen som de lite mer än tjugo personerna på scenen utstrålade värmde den annars rätt kyliga kvällen. Efter allsångsfesten traskade vi över till lilla scenen för att lyssna på brittiska Tunng - en positiv överraskning. På vägen till Tunng hann jag se ett par minuter av Lacrimosa, men deras grej är nog inte riktigt min...
Efter Tunng blev det en snabb koll på pandaikonen(?) Henrik Berggren (of Broder Daniel fame). Jag tillhör de som aldrig riktigt har fallit för Broder Daniel eller Berggren, så hans spelnig lämnade mig rätt oberörd (men om inte BD hade funnits kanske inte min favvo Anna Ternheim hade slagit, så något gott har de fört med sig...).
Eftersom det började bli rätt kallt drog vi in i Allhuset sen och lyssnade på Mr Suitcase som körde bra electronica och senare Kalle J som lämnade en hel del att önska, trots de OMD-influerade tonerna. Efter Kalle J spelade Flow Flux Clan och tyvärr måste jag nog säga att det bästa med de, i mitt tycke, var namnet, musiken var sådär.
Fem i elva lämnade vi värmen i Allhuset för att se kvällens sista konsert, Jenny Wilson, bara för att konstatera att det hade börjat regna :-(
Regnet upphörde dock efter Jennys första låt (Summer Time - the Roughest Time) och konserten var riktigt bra, särskilt sista låten (albumets titelspår) Love And Youth.
Första dagen av Popaganda var nice, hoppas att morgondagen blir lika trevlig.

Etiketter: musik

15 maj, 2006

Idag har jag nästan hela dagen lyssnat på ett och samma musikstycke: Kanon i D-dur av Johann Pachelbel i en lite popjazzigare version av George Winston, en för mig tidigare okänd new age-pianist. Barockkompositören Pachelbel var en rätt produktiv man som främst skrev kyrkomusik, men idag är det nog just ovan nämnda kanon som han är mest känd för.
För mig är Pachelbels kanon starkt kopplat till ond bråd död och andra hemskheter, vilket nog bör/måste förklaras. När jag var liten, eller i vart fall yngre, brukade jag alltid somna till radion (en vana som lever kvar), och på söndagarna (tror jag att det var) körde Radio Stockholm ett program som kanske hette Nattståndet (?) i vilket den legendariske kriminalreporten Börje Heed hade ett inslag där han återberättade olika kriminalfall (jag minns särskilt berättelsen om Amaltheadådet vilket ledde till de sista dödsstraffen i Sverige (dock verkställdes aldrig straffen)). Signaturmelodin till radioprogrammet var just Pachelbels kanon, vars ljuva melodi stod i skarp kontrast till Heeds historier.
Varje gång jag hör stämmorna i Pachelbels melodi tänker jag på Heed och hans historier. Det skulle vara kul att höra de igen - det får nog bli att leta lite på nätet framöver.

(För den som mot förmodan inte vet hur Pachelbels Canon i D-dur låter finns det ett par versioner i oggformat hos Wikipedia)

Etiketter: musik

10 maj, 2006

Soul måste ut på nätet! Det är utan tvekan det bästa program som har producerats i P3 de senaste 10-15 åren och det är skandal att det inte finns att ladda ner. Mer information om tidigare program skulle inte heller skada. Jag inser att det säkert är upphovsrätten som spökar, men det är tragiskt att alla guldkornen i Souls arkiv samlar damm och faller i glömska.

Etiketter: musik

25 april, 2006

...tänkte jag ge Jean Sibelius en chans till. Sibelius minns jag som en dyster och rätt trist kompositör, men i ärlighetens namn måste jag erkänna att jag nog bara har hört Finlandia, och det var säkert femton år sedan. Eftersom alla bör få en andra chans ska jag gå och lyssna Kungliga Filharmonikerna under ledning av Vladimir Ashkenazy på torsdag och se om Finlands främsta (?) kompositör är något att ha. Tre stycken från förrförra sekelskiftet, Finlandia, Symfoni 1 och Symfoni 2 står på programmet. Ashkenazy har jag fått ett positivt intryck av, främst genom inspelningar av olika verk av Beethoven, Chopin och Rachmaninov.

Men, ifall Sibelius inte lever upp till mina förväntningar har jag för säkerthets skull bokat in en annan konsert kvällen innan. Radiosymfonikerna under ledning av Manfred Honeck framför lite Verdi och Schubert samt Griegs pianokonsert i a-moll (op. 16) tillsammans med norske pianisten Sigurd Slåttebrekk. Eftersom jag tycker om såväl Griegs pianokonsert och Verdis opera (La Forza Del Destino) och räknar Schuberts ofullbordade 8e symfoni som ett av mina absoluta favoritstycken lär jag knappast lämna Berwaldhallen besviken.

För övrigt noterade jag att Evgeny Kissin kommer till Stockholm i september; värt att lägga på minnet.

Etiketter: musik

23 april, 2006

Tidigare idag tillhörde jag de lyckligt lottade som kunde avnjuta Hélène Grimaud i Berwaldhallen. Hon framförde tillsammans med Radiosymfonikerna Beethovens 4:e pianokonsert och spelade så att hon nästan trillade av stolen. Grimaud var ofattbart bra och konserten en sann njutning. Efter att Grimaud hade avlägsnat sig framförde orkestern Sjostakovitj 12:e symfoni, 1917, och den var tidvis riktigt trevlig (och på sina ställen mest en ren kakafoni av oljud).
Berwaldhallen är en konsertlokal jag besöker allt för sällan.
För de som missade konserten repriseras den i P2 den 23/4 22.00. Jag kommer definitivt försöka spela in den.

Etiketter: musik

20 april, 2006

Årets upplaga av Stockholm Jazzfestival ser riktigt lovande ut, det blir nog till att köpa en biljett till hela festivalen i år.
I programmet återfinns bland andra en del svenska artister som kanske inte är så jazzaiga som Louise Hoffsten, Lisa Miskovski, Eva Dahlgren, Bo Kaspers Orkester, Nils Landgren Funk Unit och Moneybrother. Bland de mer jazziga finns Jonas Kullhammar Quartet, Magnus Lindgren Quartet, Anders Widmark, Georg Riedel & Jan Lundgren och Lina Nyberg Pling. Bland årets internationella storstjärnor finns Kanye West, Miriam Makeba och Sting.

Lovande minst sagt!

Etiketter: musik

06 april, 2006

Danne Nordling skriver läsvärt om planerna på att bygga ett nytt operahus i Stockholm till en kostnad runt fyra miljarder. Själv gillar jag opera men jag delar också åsikten att det känns orimligt att subventionera ett smalt särintresses konsumtion av finkultur med dryga tusenlappen per biljett. Särskilt som det är hart när omöjligt att få biljetter till populära föreställningar. De två första delarna i iscensättningen av Wagners Nibelungens ring, Rhenguldet och Valkyrian gavs under säsongen 2005/2006 sju respektive fem (!) gånger...

Etiketter: musik

29 mars, 2006

...bjöd Jenny Wilson på igår på Nalen. Konserten var bland det bästa jag har varit på på rätt länge, enda invändningen var att den var för kort :-)
Förbandet, tvillingarna i Taxi, taxi! (som Nöjesguiden pluggade för ett tag sedan) var inte illa de heller.
Jenny Wilsons debutplatta Love and Youth rekommenderas starkt. Köp. Den. Nu!

För övrigt har jag gjort som så många andra och placerat min blogg på bloggkartan.se.
Södermalm fick det bli.

Etiketter: musik

09 januari, 2006

Jag är nog inte ensam om att tycka att gregorianska munkar (och andra för den delen) borde hålla sig till sakral musik, typ Palestrina. Hyllningsplattor till Celine Dions ära är bara bisarrt... läs mer hos Subjektiv.se.

Etiketter: musik

22 november, 2005

Satt och lyssnade på soundtracket från Zach Braffs lysande film Garden State. Det ena ledde till det andra och nu har jag införlivat Zero 7:s Simple Things från 2001 i skivsamlingen. Skön musik som påminner väldigt mycket om franska Airs debut Moon Safari. Stilmässigt hamnar Zero 7 nära såväl Air som Massive Attack. Nice!

(En annan favorit från samma soundtrack är The Shins - en helt annan stil, men också trevlig musik.)

Etiketter: musik

10 november, 2005

Noterade att man kan förbeställa Madonnas nya platta Confessions on a dancefloor (som är riktigt bra faktiskt) från iTunes Music Store.
Normalpriset för album är 90 kronor, men det räcker inte för Madonna, som lägger sig på inte mindre än 140 kronor - cirka 56% över normalpriset. Dåligt Madonna! Det sista vi konsumenter vill är att priserna på nedladdningsbar musik börjar glida uppåt.
Skivan kommer säkert bli en storsäljare i alla fall, och det ryktas att nästa singel efter Hung Up blir Sorry, vilket skulle vara ett bra val i mitt tycke.

Uppdatering: Jag glömde den något förmildrande omständigheten att man faktiskt får med lite extrakrafs om man förbeställer och att det inte är omöjligt att det kommer en billigare version när plattan lanseras...

Etiketter: musik

19 oktober, 2005

Köpte The Cardigans Super Extra Gravity och Playing The Angel av Depeche Mode. Efter en första genomlyssning känns det som båda banden har lyckats bra med sina senaste skivsläpp, särskilt DM.

iTuneslänkar:
Depeche Mode - Playing The Angel
The Cardigans - Super Extra Gravity

Etiketter: musik

29 maj, 2005

Jag var på konserten med Kent igår. Det bestående intrycket var att det var kallt, stort och blött. Tältet var helt enormt, men det var hål i taket på flera ställen vilket gjorde att det regnade in (det regnade rätt mycket). Regnet ställde till en del problem för de som skötte mixerbord etc och de verkade ägna rätt mycket kraft åt att hålla sina saker torra tills någon begav sig upp på tältets tak och lagade hålet ovanför mixerbordet - den människan var helt klart kvällens hjälte.
Vad kan man säga annars? Kent är bra, låtvalet var helt ok. 747 var bäst (men det var väl väntat...), ljusshowen var snygg. Konserten var bättre än den på Stadion, om den slår Kalas vet jag inte däremot - jag föredrar mindre konserter.
Annars var nog kvällens stora behållning för mig att se och höra Anna Ternheim live - hon är grymt bra och jag har inte sett henne live förut (fast jag gissar att hon och hennes musik gör sig bättre i ett mindre format) - Kent har jag däremot sett ett antal gånger nu.
Den stora frågan nu är om jag ska ta och bege mig till Roskilde. Ozzy, D-A-D, Duran Duran, Foo Fighters, Kent, Snoop Dogg, Le Tigre och massa andra band talar för det, trots att jag inte gillar att tälta överdrivet mycket. Förra gången regnade det dessutom rätt mycket och jag tappade mina linser rätt tidigt, fast på det hela taget var det rätt kul :-)

Etiketter: musik

10 maj, 2005

Idag öppnade Apples iTunes Music Store i Sverige. Jag kunde givetvis inte motstå frestelsen att köpa något. Feists platta Let It Die fick bli första köp. 90 kronor tycker jag är ett fullt rimligt pris för ett helt album med komprimerad musik.

Etiketter: musik