09 mars, 2007
Kortslutning
Att oskicket att tala innan man har tänkt klart kan få lustiga följder är ingen nyhet. Statsradions klagomur Ring P1! - ett program som jag älskar att reta mig på - ger i princip dagligen exempel på det.I dagens höjdpunkt (9.30 in i programmet) ringde en dam in och ville ventilera sitt missnöje med det moderata förslaget att avgiftsbelägga bibliotekslån, men gav istället ett utmärkt exempel på hur det kan låta om man inte har tänkt igenom sina ställningstaganden:
På frågan om varför just kulturen ska vara gratis, blev svaret enbart tystnad.
Kan man inte motivera sina åsikter med annat än tystnad kanske man inte har något att tillföra i debatten alls.
Vad gäller avgifter på bibliotekslån har jag helt allvarligt svårt att förstå varför det egentligen är en så stor sak - att ens föra det på tal tycks leda till kortslutning hos rätt många. För det första är det inte tal om att begränsa tillgång till information eller till biblioteken; det är inte inträde eller medlemskap som är på tal.
För det andra behöver inte avgifter handla om 30-40 kronor per lån (för att använda videobranschens avgifter), utan det skulle lika gärna kunna handla om 20 kronor på år, eller 1 krona på lån, eller... och så vidare. Det finns en mängd tänkbara modeller, och att avfärda alla rakt av utan närmare reflektion är i mitt tycke direkt antiintellektuellt.
Visst finns det goda argument för att hålla biblioteken avgiftsfria, men alltför ofta uteblir argumenten och debatten kommer istället att präglas av ett ryggmärgsreflexartat nej till all förändring. Det är olyckligt eftersom det underminerar försvaret för den fria tillgång till kultur som biblioteken erbjuder.
För den goda sakens skull kan det vara värt att påpeka att det inte föreligger något förslag om att avgiftsbelägga bibliotekslån (vilket inte heller stod i den SDS-artikel damen ovan refererade till) och den moderata kulturministern har bestämt tagit avstånd idén (till TT har hon sagt "Jag kommer icke att verka för att man ska ta betalt för boklån, varken för barn eller vuxna"). I Kulturen 2.0, moderaternas kulturpolitiska debattinlägg står det (om bibliotek och avgifter):
"Biblioteken är en del av den kulturella infrastrukturen och dess bokutlåning är central för kunskapsspridningen. Men drift och policy är ingen statlig angelägenhet utan en principfråga om subsidiaritet. Besluten ska fattas på kommunal nivå."
samt
"Boklån för barn och ungdom ska vara avgiftsfria."
Det sista kan förstås tolkas som att boklån för andra än barn och ungdomar inte ska vara avgiftsfria, även om det inte behöver tolkas så.
Vad jag ville säga med raljerandet ovan är att jag tycker att man bör tänka innan man talar... samtalet blir så mycket mer intressant då!
24 februari, 2007
Rundgång i radion
Det är lördag kväll - då får man svamla, använda (för) många ord för att säga (för) lite och göra svepande generaliseringar och det är precis vad jag tänker ägna mig åt... Många andra har skrivit i princip samma sak och i flera fall bättre, men ibland måste man skriva av sig. Så är det nu.Få saker tycks röra upp känslor så mycket som förändring, oavsett om det gäller programutbudet i radio och tv, vem som får kommunicera med vem eller vem som ska göra vad. Ofta är inte kritiken mot förändringar särskilt välformulerad utan mer en ryggmärgsreflex. För tydlighetens skull: förändring är inte bra eller dålig i sig. En del är bra, annan mindre lyckad, men utan förändring stagnerar samhället, och det är definitivt inte bra.
Att människor är skeptiska till förändring är inte så konstigt - vi är ju genetiskt programmerade för överlevnad, och förändring från något (upplevt) tryggt utgör ett hot mot överlevnaden. (Kanske - egentligen är det nog så att det inte är förändringen i sig som man är skeptisk mot, utan osäkerheten i utfallet - de flesta accepterar nog förändringar som har ett förutsebart positivt resultat.)
Vilka är det då som är kritiska till förändring? Ofta är de mest högljudda insiders som har något att förlora, personer vars egna maktpositioner är hotade. Den senaste tiden har gett flera exempel: kritiken som har riktats mot Sveriges Radio (och television) från bland andra Studio Etts medarbetare Björn Elmbrandt; kritiken från olika håll, bland annat Expressens kulturredaktör Per Svensson, mot Carl Bildt, inte för hans affärer (det är en annan sak och inte relevant här), utan för hans sätt att kommunicera med bloggen som kanal.
Av det jag har läst i veckan kom det kanske mest oväntade från SvDs (radio)krönikör Martin Aagård (inte online) som slog ett slag för Annika Lantz, som annars är den enskilda person som mest av alla har kommit att symbolisera det många kritiserar med förändringen av radions utbud. Att hänga Lantz är precis som Aagård pekar på helt orimligt. Aagård menar - helt riktigt förmodligen - att det som utmärker Lantz är att hon till skillnad mot många andra inom radio faktiskt anstränger sig när många andra bara kör på i de inkörda trygga hjulspåren.
När jag lyssnade på radion idag slog det mig hur rätt Aagård har. I samma ögonblick som programledaren presenterade programmets innehåll visst jag i stort vad som skulle komma att sägas - jag har hört det förut. Samma sak, vecka efter vecka. Lika säkert som att det kommer sol efter regn är inriktningen på Elmbrandts fredagskrönika eller det valda perspektivet i Konflikt.
För en tid sedan skrev jag på någon form av protest mot vissa förändringar i radions utbud; jag är inte lika säker på att jag hade lånat mitt namn till det om jag hade tänkt igenom min position lite mer. Vecka efter vecka fylls etern av samma program, det enda som egentligen skiljer är namnen på rösterna. Ingen överraskning - total trygghet, och förstås de rätt åsikter, ut rätt perspektiv. Var är ifrågasättandet? Kritiken mot det egna?
Precis som Elmbrandts svada om vådan av förändringar speglar Per Svenssons ord precis samma sak: kampen för den egna makten/positionen som uttolkare och förmedlare av det rätta. Det stora hotet mot den ställning som personer som Svensson har kommer ifrån pluralismen - särskilt ur den direkta form som internet har gett upphov till, den som låter vem som helst säga vad som helst utan något filter. I Egypten har en bloggare dömts till fängelse av samma anledning. De som har makt över budskap accepterar inte alternativa kommunikationskanaler, det må knorras som Karin Rebas på DN beskriver reaktionen på Twingly och bloggarnas intåg i dagspressen, men at the end of the day är det - precis som historien har visat - inte möjligt att stoppa förändringen. Om det ens hade varit önskvärt.
Precis som jag skrev i början skulle det bli för många ord och mest svammel. Mission accomplished.
Soundtrack: Sam Cookes - A Change Is Gonna Come.
It's been a long, a long time coming
But I know a change gonna come, oh yes it will
Etiketter: evolution, konservatism, makt, public service, sr
